Osäker på om jag någonsin varit såhär förvirrad.. Det gör så ont i mig. Jag är vaken verkligen hela nätterna och det håller på och driver mig till vansinne, det verkligen tär på mig å när jag väl somnat så vaknar jag upp efter 20 min och brister ut i gråt. Är inne i en ganska så "arg" period just nu, vill bara slå sönder allt omkring mig.

I ett par dagar så rörde jag mig inte ens från sängen utan låg där i fosterställning som en liten tönt.. Men M tyckte att såhär kan vi inte ha det, så han har tagit ledigt några dagar. Ligger på stranden just nu men långt ifrån njuter. Den där tanken gnager i bakhuvudet hela tiden, vad jag än gör. Jag förstår inte.. Önskar jag kunde spola tillbaks tiden och aldrig gå ut den kvällen. För det jag såg, det jag insåg snarare.. Jag blev så snurrig, förlorade uppfattning om tid o rum, jag försökte bara pusha mig själv till att ta mig hem och absolut inte svimma på gatan vilket jag kände för. Hur kan människor vara så onda?

Det låter ju så töntigt för jag tjatar jämt om självständighet men fan vad jag skulle behöva att någon sörjde med mig, tvingade i mig massvis med glass, torkade mina tårar och strök mig över håret. Problemet är att jag inte "kan" prata om det med någon. Vill inte riktigt.

Nu ska jag försöka sova lite här..

Fick precis ett mental breakdown eller liknande. Sparkat och skrikit så det är ett under om inte grannarna klagar. Jag har inte haft något sug på väldigt, väldigt länge men det kom plötsligt över mig. Man känner sig kallsvettig, yrar, det kryper och krafsar innanför bröstkorgen, man tänker inte klart alls. Det gör ont. Man är förtvivlad, förbannad, förstörd.
Så jag ringde M och tyckte litegrann att det var hans fel (vad hände med logiken?) eftersom han ska lägga sig nu. Jag ville skrika "åt helvete med detta" å lite annat skit. Men logiken visade sig lite där. Eller rädslan kanske. Lyckades iaf stå emot impulsen som sagt.

Ja det har varit en jobbig dag. Romeo sa upp kontakten med mig, tråkigt eftersom jag kände honom innan jag ens träffade Mohamed. Å som jag sagt innan så har vi jämt så kul ihop. Men jag förstår honom. Inte blir det bättre av att jag känner mig som världens sämsta vän då J smsade mig och jag slutade svara bara. För det finns inget att säga längre. Orden har tagit slut tror jag. Hur sorgligt är inte det i så fall? Jag känner mig som en främling i det. I oss. Men jag har fortfarande halsbandet runt halsen och varje gång jag ser det så reagerar hjärtat.

Nu har jag än mer förskräcklig huvudvärk. Prince flyttade sig precis från "sin plats" o kurrade ihop sig hos mig. Oh jag måste andas. Dricka lite hallonsoda, ta en nypa frisk luft och räkna upp 4 saker som är bra just nu. Känns oftast lite bättre. Sen så har jag laddat ner nån "pepp app" som jag lyssnar på varje dag hehe töntigt och ibland skrattar jag bara men ibland hjälper det också.

Det går väldigt långsamt men jag mår bättre. Typ 1 steg fram och 7 steg bak. Men jag mår bättre.

Det gör så obeskrivligt ont i mig att jag aldrig kommer få träffa henne igen. Aldrig få krama om henne igen. Jag kommer inte att sitta i det lilla köket, hon kommer inte tvinga i mig te och för mycket godis. Det finns ingen människa i världen nu som kan berätta historier från min barndom på det sättet. För ingen har tagit hand om mig på det sättet.
Jag är arg på mig själv för att jag inte fanns där under de sista 2 månaderna. Jag som fanns där hela tiden. Sen bara stack jag till Egypten. Ringde varje dag och fråga hur du mådde. När jag kom tillbaka var du den första jag besökte. Men det tog inte ens en vecka. Jag, vi fick inte ens vecka..

Vi kommer inte skratta tillsammans igen. Vi kommer inte att dela våra sorger igen. Dela våra liv. Jag har ingenstans att vända mig när allting krisar och jag behöver någonting tryggt. Jag har inte den kärleken att förlita mig på. I hjärtat, jo, självklart, alltid. Men jag behöver dig här. Nu, alltid. Du lovade ju att vi skulle bli friska tillsammans..

Jag försöker göra som du bad mig. Vara stark. Vara bestämd. Se en mening med det hela, men det är så svårt. Jag känner mig så ensam. Försöker inbilla mig vad du hade svarat.. Men ingen kan ta din plats.
Du är saknad och älskad.

När jag känner såhär så brukar jag lägga handen på min tatuering, blunda och lugna ner mig när jag tänker att mina änglar faktiskt vakar över mig från ovan. För jag VET, att de gör det. Jag KÄNNER, att de gör det. Jag kan prata med de, och även om jag inte får något direkt svar så vet jag att de finns där, de lyssnar och är med mig.

Som de flesta vet så blir jag trippelt så känslosam när jag är sjuk och då är jag från början en väldigt överdrivet känslosam person haha! I alla fall så måste jag berätta att sen det senaste inlägget så har jag & M pratat två gånger till haha orkar inte med mig själv, men jag är så fylld av konstiga, varma, förvirrande och så ofattbart underbara känslor att jag inte vet vad jag ska ta mig till!! Jag börja återigen tänka på när vi precis blev tillsammans, och känner mig lite ledsen av att vi tyvärr råkade bli av med alla våra bilder från de första månaderna, jättetråkigt verkligen! Men det var nog den mest känsloladdade tiden i mitt liv. Det var skitläskigt; här kom denna man in i mitt liv och fick mig att säga "jag ska sluta pillra". Jag var skör, så fruktansvärt skör och ibland förstod jag inte om det var verklighet eller ej. Men jag var så överväldigad av allt det nya; en kille, nytt land, nya vänner, inga bus, inga meds, bara massa kärlek och varma känslor. Jag kunde brista ut i gråt för jag fattade inte alls vad jag gjort för att förtjäna allt fint och jag kunde till viss del inte ens bestämma mig för om det var bra eller riktigt dåligt!
Att göra en cold turkey på alla de mediciner jag åt är fan både farligt och jobbigt. Jag kände mig omtöcknad ibland, väldigt borta och minns till å med att Mohamed matade mig en gång för att jag var så död haha. Jag var så borta att jag inte kom ihåg att det hade hänt förrän ett par dagar senare! Nu låter det så mörkt o dramatiskt, men nej, det var så jävla fint. Efter att några ggr ha sagt att "men du, vi kanske bara ska vara vänner ändå?" så tillät jag mig själv att ta chansen. Våga. Älska och bli älskad.
Så fort vi löste problemet som dök upp precis i början så klicka det dirr - har så mycket flashbacks och jag minns allt in i minsta detalj.
Ganska så normala grejer, egentligen, men jag tror jag ser på saken på ett mer djupare sätt.
Hur jag kunde skratta sådär hysteriskt fult utan att skämmas, tvinga med honom till affären för att köpa 2 kg munch-choklad seriöst 2 på morgonen, hur jag kunde gosa in mig i hans famn och tycka det var världens finaste grej att vi låg i soffan och bytte mellan hans arabiska Twilight o min polska mtv haha, vi gungade hem från Papa's och Shade sådär lagomt härliga och skrattade hela vägen hem, åh så jag njöt av att bara få hålla hans hand och gå genom stan, jag fnissade åt hans tjockjacka i decembers 23+ grader och han fnissade åt min fluffiga mössa o uggs jag hade så fort ACn sattes på, vi flyttade ihop de två enkelsängarna i PH så det blev en jättestor, och han fixade frukost på balkongen varje morgon och han tände vaniljljus varje kväll.

Antingen så är jag en töntig, jobbig, upp över öronen förälskad tonårsbrud. Eller -- så är jag en ung människa som insett att det finns mer och bättre (!) saker än det liv jag levde förr.

Anledningen till att förra inlägget fick veta "Nate Dogg" var för att jag tänkte på honom hahah, kom o tänka på na i duschen, att han skulle fyllt år nu den 19 aug. Har även hans låtar på hjärnan.. Nåja.

Skypat rätt länge med min fina pojkvän. Usch jag är så känslosam! Vi började prata om vårat förhållande, hur det utvecklats. Och tro fan jag börja lipa när jag hörde honom berätta hur han känner. Haha.. När vi började träffas så var jag riktigt jävla sjuk. Han visste det. Jag blev nämligen snabbt känd som "den opererade tjejen som hittades avsvimmad inne på damernas". Ändå ville han ses, ändå brydde han sig och ville vara en del av mitt liv. Trots att han visste att jag var alldeles för upptagen med att vara sjuk så att säga.

Men han började få mig att skratta oftare än jag grät. Hur sjukt? Jag kände mig uppskattad, fin. Som en älskvärd person. Han pushade mig på det sätt jag behövde, till att ge mig fan på att jag skulle bli bättre. Och det blev jag. Jag har inte käkat mediciner (förutom benso) sen februari tror jag och det var även sist då jag var inlagd. Innan det så låg jag på sjukhus varje månad från mars 2011. 11 månader. Ajaa skall inte skriva en roman nu, blev bara lite nostalgisk hehe. Som jag sagt innan så tänker jag ofta tillbaks, brukar läsa gamla inlägg osv. Men det kanske börjar bli dags att se framåt.. ?

Sitter här, som så många gånger förr, men mer förvirrad än någonsin känns det som. Vad sysslar jag med? Är det rätt val? Ja det känns så i hjärtat men jag har ju haft fel innan som vi vet haha.. Ångest över att det inte är jag som har kontroll över situationen. Vill bara iväg. Vill bara att allt ska lösa sig.

Jag ligger i sängen och storlipar. Att sluta röka just nu kanske inte var smartaste valet men nu får det vara såhär. Allt gör bara så fruktansvärt ont. Har inte tagit någon benso varken igår eller idag, för jag orkar inte ens det. 99,9% av min tid spenderas i sängen. Jag är riktigt desperat efter något att hålla fast vid. För jag ser ingen mening med allt lidande. Jag gnäller en del, är medveten om det. Men ni har ingen aning om vad som händer i mitt liv, bortsett från det förflutna. Vet nåra som läser här och som dömer mig efter det. Lätt att göra, förstår det. Men fuck you ändå. Nu skall jag nog ta nåra stess ändå innan M loggar in. Jag är helt sjukt förbannad på allt o alla och otroligt känslig (abs) så jag måste lugna ner mig annars lär jag säga något dumt. Först, torka tårarna.

SATT I ÖVER EN TIMME OCH SKREV ÅRETS JÄVLA INLÄGG VERKLIGEN FRÅN HJÄRTAT SÅ KOM DET INTE UPP???!!!!! DUMPA BLOGG.SE SNART VAFAN LACKAR UR