Rymma från kaoset i kaosland
Osäker på om jag någonsin varit såhär förvirrad.. Det gör så ont i mig. Jag är vaken verkligen hela nätterna och det håller på och driver mig till vansinne, det verkligen tär på mig å när jag väl somnat så vaknar jag upp efter 20 min och brister ut i gråt. Är inne i en ganska så "arg" period just nu, vill bara slå sönder allt omkring mig.
I ett par dagar så rörde jag mig inte ens från sängen utan låg där i fosterställning som en liten tönt.. Men M tyckte att såhär kan vi inte ha det, så han har tagit ledigt några dagar. Ligger på stranden just nu men långt ifrån njuter. Den där tanken gnager i bakhuvudet hela tiden, vad jag än gör. Jag förstår inte.. Önskar jag kunde spola tillbaks tiden och aldrig gå ut den kvällen. För det jag såg, det jag insåg snarare.. Jag blev så snurrig, förlorade uppfattning om tid o rum, jag försökte bara pusha mig själv till att ta mig hem och absolut inte svimma på gatan vilket jag kände för. Hur kan människor vara så onda?
Det låter ju så töntigt för jag tjatar jämt om självständighet men fan vad jag skulle behöva att någon sörjde med mig, tvingade i mig massvis med glass, torkade mina tårar och strök mig över håret. Problemet är att jag inte "kan" prata om det med någon. Vill inte riktigt.
Nu ska jag försöka sova lite här..
jag älskar dig
