De säger att du verkligen menar det
Fick precis ett mental breakdown eller liknande. Sparkat och skrikit så det är ett under om inte grannarna klagar. Jag har inte haft något sug på väldigt, väldigt länge men det kom plötsligt över mig. Man känner sig kallsvettig, yrar, det kryper och krafsar innanför bröstkorgen, man tänker inte klart alls. Det gör ont. Man är förtvivlad, förbannad, förstörd.
Så jag ringde M och tyckte litegrann att det var hans fel (vad hände med logiken?) eftersom han ska lägga sig nu. Jag ville skrika "åt helvete med detta" å lite annat skit. Men logiken visade sig lite där. Eller rädslan kanske. Lyckades iaf stå emot impulsen som sagt.
Ja det har varit en jobbig dag. Romeo sa upp kontakten med mig, tråkigt eftersom jag kände honom innan jag ens träffade Mohamed. Å som jag sagt innan så har vi jämt så kul ihop. Men jag förstår honom. Inte blir det bättre av att jag känner mig som världens sämsta vän då J smsade mig och jag slutade svara bara. För det finns inget att säga längre. Orden har tagit slut tror jag. Hur sorgligt är inte det i så fall? Jag känner mig som en främling i det. I oss. Men jag har fortfarande halsbandet runt halsen och varje gång jag ser det så reagerar hjärtat.
Nu har jag än mer förskräcklig huvudvärk. Prince flyttade sig precis från "sin plats" o kurrade ihop sig hos mig. Oh jag måste andas. Dricka lite hallonsoda, ta en nypa frisk luft och räkna upp 4 saker som är bra just nu. Känns oftast lite bättre. Sen så har jag laddat ner nån "pepp app" som jag lyssnar på varje dag hehe töntigt och ibland skrattar jag bara men ibland hjälper det också.
Det går väldigt långsamt men jag mår bättre. Typ 1 steg fram och 7 steg bak. Men jag mår bättre.
