Elly - i Egypten

Vaknade för ett par timmar sedan av att bebbe ringde och nu ligger jag i sängen och hm, bara tänker typ.. ? Lyssnar på en av mina favoritlåtar och grubblar över allt som hänt speciellt under de senaste 16 månaderna. För ett år sen låg jag på sjukhus och.. Ja man kan säga att under oktober 2010 - oktober 2011 så levde jag inte, jag existerade bara på något mystiskt sätt. Nu när jag ser tillbaka så blir jag ledsen och lite ångestfylld. Det upprör mig att jag någonsin skulle behöva gå igenom en sådan period, men å andra sidan så var det lite jag själv som valde det. Det skrämmer mig att jag inte blev bättre trots alla insatser och all hjälp som satsades på mig. Det gör mig arg. Men ur det onda fick jag något utav det finaste som hänt mig! Alla händelser ledde mig till Egypten och Gudarna ska veta att det var där jag började helas (ok, efter operationen haha). För första gången på flera år, så kände jag mig som en helt vanlig person och inte ett ångestmonster. Tyngden lättades. Nu ska jag gå och be faktiskt, sedan ta mig en dusch för att till slut ligga hela kvällen och slappa till Cityakuten. Jag försöker få in i min hjärna att jag måste inte vara deppig hela tiden, jag måste inte tänka tillbaka (det är mitt största problem antagligen), ibland är det okej att strunta i det förflutna.

 

English; I woke up a couple of hours ago when my babe called me, we talked a while and now I'm just laying in my bed and relaxing. Listenting to one of my favoritesongs and thinking about the past & the present. It's been a tough couple of years, with lots of ups and downs (mostly downs, actually) and I've spent too much time at different hospitals. What makes me sad is the fact that so much help and efford was put into my case, but no-one and nothing seemed to help. But! I did get one of the most beautiful things that ever happened to me; I found love. All happenings eventually led me to Egypt, and I am forever thankful for that. After the acute operation at Red Sea Hospital, I started to heal on the inside as well. I started to feel and act like a normal person, and I was, and am, no longer in such pain that I was just a year ago, when I really couldn't see any future for myself outside hospital and without pills. Today, I am 100% free from all kind of medication (except for the allergy haha), and I have no longer need for 24 hours supervision. Today, I've learnt that it's okay to not be sick and sad all the time. I've learned that I don't have to think about the past - that's my biggest problem. Today, I can genuinly smile and I can see all the beautiful things in life.