En av mina änglar
Det gör så obeskrivligt ont i mig att jag aldrig kommer få träffa henne igen. Aldrig få krama om henne igen. Jag kommer inte att sitta i det lilla köket, hon kommer inte tvinga i mig te och för mycket godis. Det finns ingen människa i världen nu som kan berätta historier från min barndom på det sättet. För ingen har tagit hand om mig på det sättet.
Jag är arg på mig själv för att jag inte fanns där under de sista 2 månaderna. Jag som fanns där hela tiden. Sen bara stack jag till Egypten. Ringde varje dag och fråga hur du mådde. När jag kom tillbaka var du den första jag besökte. Men det tog inte ens en vecka. Jag, vi fick inte ens vecka..
Vi kommer inte skratta tillsammans igen. Vi kommer inte att dela våra sorger igen. Dela våra liv. Jag har ingenstans att vända mig när allting krisar och jag behöver någonting tryggt. Jag har inte den kärleken att förlita mig på. I hjärtat, jo, självklart, alltid. Men jag behöver dig här. Nu, alltid. Du lovade ju att vi skulle bli friska tillsammans..
Jag försöker göra som du bad mig. Vara stark. Vara bestämd. Se en mening med det hela, men det är så svårt. Jag känner mig så ensam. Försöker inbilla mig vad du hade svarat.. Men ingen kan ta din plats.
Du är saknad och älskad.
När jag känner såhär så brukar jag lägga handen på min tatuering, blunda och lugna ner mig när jag tänker att mina änglar faktiskt vakar över mig från ovan. För jag VET, att de gör det. Jag KÄNNER, att de gör det. Jag kan prata med de, och även om jag inte får något direkt svar så vet jag att de finns där, de lyssnar och är med mig.
