Elly - i Egypten

Det sägs att långdistansförhållanden är för de modiga. Jag är inte modig, tvärtom väldigt känslig. Och jag saknar M så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag gråter, lyssnar på deppmusik, känner mig som världens ensammaste och vill bara att han ska vara nära mig. Han är inte bara min kärlek, han är också verkligen den finaste vännen jag har. Han vet allt om mig, sådant som jag inte ens berättat för de som känt mig hela livet. Behöver honom något så fruktansvärt just nu, allt är bara kaos, jag behöver hans råd, behöver höra från honom att allt kommer fixa sig, behöver höra hans röst. Jag står mitt i vägval, skall ha möte med skolan om ett par veckor och jag har ingen aning om vad jag ska svara när de frågar vad jag har för planer. För jag har inga planer, jag VET INTE vad jag ska/vill/borde göra. Jag förbannar mig själv över att jag inte stod ut med all skit där, över att jag kom hit, så jävla onödigt egentligen. För det enda jag gör är att längta tillbaks.
Jag vill bara spola tillbaks tiden och pausa exakt där, exakt då, när allt var som bäst, det var bara vi två, och den där idioten var långt ifrån oss och hade ingen makt att förstöra någonting. Nu är allt åt helvete, och det är mitt fel, som vanligt. Nu börjar jag gråta, orkar inte.