Elly - i Egypten

Det känns som jag måste börja acceptera att det är såhär det är nu. Fånge i mitt eget liv. Jag kommer inte komma härifrån. Fast jag vet att jag aldrig kommer acceptera det.. Är bara väldigt, väldigt trött just nu och rätt hopplös. Men baby pushar mig & ger mig lite kämparglöd, känner mig så stark med honom vid min sida. Bara det att jag HATAR hans jobb, hur kan det vara lagligt att jobba 7 dagar i veckan från kl 07 - 22:30? Vi hinner liksom umgås i 40 minuter innan han bokstavligen däckar.. Och det är höjdpunkten på hela dygnet för mig. Hans närvaro. Han är verkligen den som får mig att fortsätta just nu, får mig att inte ge upp. För egentligen har jag lust att bara lägga mig raklång mitt på motorvägen. Haha okej kanske inte så dramatiskt då men..

Jag har lärt mig lite nu how to deal with this. Är tyst så mycket som möjligt, nämligen lindrigare 'straff' för att "hålla käft" än för att råka säga ett ord för mycket. Men allt detta gör mig så stressad och ångestfylld, hur länge kan jag stå ut? ÅH. Hela dagen idag har jag mått fysiskt piss också, kväljningar feber dimsyn.. Vet inte riktigt vad det beror på, är dessutom ganska säker på att jag har urinvägsinfektion igen, muuuums! Har inga lugnande kvar heller, gött läge.


Nee ska nog ta mig en låång, varm dusch och lägga mig i sängen med min älskade Svindlande höjder för ca 86349 gången.. Om jag får, dvs. Tjohej