WHEN THE BOUGH BREAKS
Så jäkla påfrestande att de grövre sömnsvårigheterna är tillbaks igen. Jag är vaken hela nätterna och sover hela dagarna. Kanske inte låter så jobbigt men prova torteras av de hemskaste tankar/känslor/minnen som finns. Gråter mig till sömns varje natt men det säger jag ju inte till någon, vem har jag att dela sånt med? Vem fan har jag över huvudtaget? Det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta, det rent ut sagt krampar på ett sätt så jag ibland tror det är bäst jag åker in till sjukan. Fast de gångerna har jag ångrat mig lika snabbt.
Och något jag tänker mycket på är hur jag ska klara mig till och i Kairo, helt ensam. Tanken creeps me out, hur ska jag våga att ens prata med alla människor jag måste prata med? Ta mig till bussen, på bussen, i Kairo, hitta ambassaden, väl där, till flygplatsen eller kanske till och med att jag måste övernatta där i den stora läskiga staden men det skall nog inte behövas, hoppas jag i alla fall, usch. Nää jag vet inte vart jag ska få allt mod ifrån. Liksom bara jag ska sätta mig på planet från Landvetter hit/tillbaks så har jag i princip varje gång smällt i mig nånting och beställer in drink efter drink på planet så jag minns ALDRIG hur det gått till, jag minns aldrig att jag suttit på planet och väntatväntatväntat som man brukar eller att jag stått och väntat vid bagagebandet, fan det förvånar mig att ingen märkt något och frågat nåt. Fast det kanske de gjort bara att jag inte minns det, jag minns nästan ingenting längre. Meen. Jag minns att pappa ringde mig imorse och han är verkligen splittrad i detta beslut, om att hjälpa mig hem. För jag har ju faktiskt satt mig själv i denna situation trots många varningar. Men nu hade han fått ett samtal från en skgldfgdfdlg som sagt massa ja rent ut sagt skitsnack om mig. Jag fick svära på min systers liv att det inte var sant, och hundens liv också. Hunden, min prins. Nu gråter jag, fanfanfan. Jag är så orolig över honom, jag litar inte alls på att han har det bra där han är just nu och det tär på mig. Det sårar mig så djupt att veta att han inte trivs. Jag vill bara få krama om min lilla älskling, pussas lite med honom. Min syster med, jag antar att jag kommer vara hemma runt hennes födelsedag, jag hoppas verkligen det. Glad hade hon blivit och jag med. Minns inte ens senast jag såg min syster och det är inte okej, för hon är den jag mår bäst med. Hon är den enda som jag kan vara 100% mig själv med. Hon är 7 år yngre än mig.. Ändå är det hon som tröstar mig för det mesta. Vi brukade göra verkligen allt tillsammans. Alla mina 'vänner' var ute och festade på helgerna, vad gjorde jag? Gick på bio med min syster, spelade Wii med min syster, shoppade med min syster, lagade mat med min syster, fikade med min syster, tränade med min syster, spelade piano med min syster, bara myste med min syster, skrattade med min syster, mådde bra med min syster. Häromdagen läste jag igenom gamla sms, då hade hon 13 maj 2011 skickat till mig "Det finns någon annan som också påverkas av att du mår dåligt. Jag hoppas du förstår det" HALLÅ ska en 11-åring behöva skriva sånt FAN Elly fan för mig verkligen. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att hon har fått se saker som ingen ska behöva få uppleva någonsin under hela sin livstid. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag lät henne hitta mig sådär.
Men nu svamlar jag bara och jag kan inte må sugigt just nu för det blir bara för mycket för mig i detta tillstånd, jag är trött jag mår fysiskt dåligt idag också (skitsvag yr och kräkig) och vill bara ha en lugn stund. Därför ska jag sätta på Cityakuten nu och försöka tänka bort allt annat innan det är försent och jag ligger o gråter igen. Fast om Carter var min läkare hade jag kunnat vara sjuk i all evighet hehe <3
Och något jag tänker mycket på är hur jag ska klara mig till och i Kairo, helt ensam. Tanken creeps me out, hur ska jag våga att ens prata med alla människor jag måste prata med? Ta mig till bussen, på bussen, i Kairo, hitta ambassaden, väl där, till flygplatsen eller kanske till och med att jag måste övernatta där i den stora läskiga staden men det skall nog inte behövas, hoppas jag i alla fall, usch. Nää jag vet inte vart jag ska få allt mod ifrån. Liksom bara jag ska sätta mig på planet från Landvetter hit/tillbaks så har jag i princip varje gång smällt i mig nånting och beställer in drink efter drink på planet så jag minns ALDRIG hur det gått till, jag minns aldrig att jag suttit på planet och väntatväntatväntat som man brukar eller att jag stått och väntat vid bagagebandet, fan det förvånar mig att ingen märkt något och frågat nåt. Fast det kanske de gjort bara att jag inte minns det, jag minns nästan ingenting längre. Meen. Jag minns att pappa ringde mig imorse och han är verkligen splittrad i detta beslut, om att hjälpa mig hem. För jag har ju faktiskt satt mig själv i denna situation trots många varningar. Men nu hade han fått ett samtal från en skgldfgdfdlg som sagt massa ja rent ut sagt skitsnack om mig. Jag fick svära på min systers liv att det inte var sant, och hundens liv också. Hunden, min prins. Nu gråter jag, fanfanfan. Jag är så orolig över honom, jag litar inte alls på att han har det bra där han är just nu och det tär på mig. Det sårar mig så djupt att veta att han inte trivs. Jag vill bara få krama om min lilla älskling, pussas lite med honom. Min syster med, jag antar att jag kommer vara hemma runt hennes födelsedag, jag hoppas verkligen det. Glad hade hon blivit och jag med. Minns inte ens senast jag såg min syster och det är inte okej, för hon är den jag mår bäst med. Hon är den enda som jag kan vara 100% mig själv med. Hon är 7 år yngre än mig.. Ändå är det hon som tröstar mig för det mesta. Vi brukade göra verkligen allt tillsammans. Alla mina 'vänner' var ute och festade på helgerna, vad gjorde jag? Gick på bio med min syster, spelade Wii med min syster, shoppade med min syster, lagade mat med min syster, fikade med min syster, tränade med min syster, spelade piano med min syster, bara myste med min syster, skrattade med min syster, mådde bra med min syster. Häromdagen läste jag igenom gamla sms, då hade hon 13 maj 2011 skickat till mig "Det finns någon annan som också påverkas av att du mår dåligt. Jag hoppas du förstår det" HALLÅ ska en 11-åring behöva skriva sånt FAN Elly fan för mig verkligen. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att hon har fått se saker som ingen ska behöva få uppleva någonsin under hela sin livstid. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag lät henne hitta mig sådär.
Men nu svamlar jag bara och jag kan inte må sugigt just nu för det blir bara för mycket för mig i detta tillstånd, jag är trött jag mår fysiskt dåligt idag också (skitsvag yr och kräkig) och vill bara ha en lugn stund. Därför ska jag sätta på Cityakuten nu och försöka tänka bort allt annat innan det är försent och jag ligger o gråter igen. Fast om Carter var min läkare hade jag kunnat vara sjuk i all evighet hehe <3
Kommentarer
Trackback
