Det sägs att långdistansförhållanden är för de modiga. Jag är inte modig, tvärtom väldigt känslig. Och jag saknar M så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag gråter, lyssnar på deppmusik, känner mig som världens ensammaste och vill bara att han ska vara nära mig. Han är inte bara min kärlek, han är också verkligen den finaste vännen jag har. Han vet allt om mig, sådant som jag inte ens berättat för de som känt mig hela livet. Behöver honom något så fruktansvärt just nu, allt är bara kaos, jag behöver hans råd, behöver höra från honom att allt kommer fixa sig, behöver höra hans röst. Jag står mitt i vägval, skall ha möte med skolan om ett par veckor och jag har ingen aning om vad jag ska svara när de frågar vad jag har för planer. För jag har inga planer, jag VET INTE vad jag ska/vill/borde göra. Jag förbannar mig själv över att jag inte stod ut med all skit där, över att jag kom hit, så jävla onödigt egentligen. För det enda jag gör är att längta tillbaks.
Jag vill bara spola tillbaks tiden och pausa exakt där, exakt då, när allt var som bäst, det var bara vi två, och den där idioten var långt ifrån oss och hade ingen makt att förstöra någonting. Nu är allt åt helvete, och det är mitt fel, som vanligt. Nu börjar jag gråta, orkar inte.

Stegen känns tunga när jag går, ångesten gör mig helt äckligt stel och kall, hjärnan går på högvarv. Jag saknar min älskling, det är så töntigt egentligen men jag vet inte om jag klarar detta utan honom. Såklart det är skönt att kunna få höra hans röst åtminstone, snacka på Facebook och smsa, men jag behöver honom NÄRA mig. Behöver gå igenom detta med honom vid min sida. Särskilt med tanke på "det", en grej som rör vårat förhållande. Det tär på mig något så in i helvete, men M verkar inte ta åt sig jättemycket faktiskt. Kanske för att han vill visa sig stark, kanske för att han tyckte det var lika bra. Jag vet inte, men all min kraft & energi just nu går åt till att kontrollera mig själv så att jag inte ska få ett ryck och åka tillbaks, för det hade verkligen varit (rubrik).

För minns du min fina i höstas, jag har åkt ambulans minst 50 gånger men varje gång är det jag som legat där bak. Nu satt jag i framsätet för första gången och skakade sönder av oro och ångest. Jag ville inte åka till Egypten för jag ville inte lämna dig och det borde jag inte gjort heller för 2-3 veckor senare stod jag på hotellrestaurangens terass och grät sönder när du berättade för mig i telefon om allt. JAG DÖR för du är så fin, jag har sagt det en miljon gånger men det är inte nog för du är verkligen världens finaste, förstå det, alla ska fatta det, jag kommer fortsätta skriva det tills alla har fattat och även efter hehe.

Så jäkla påfrestande att de grövre sömnsvårigheterna är tillbaks igen. Jag är vaken hela nätterna och sover hela dagarna. Kanske inte låter så jobbigt men prova torteras av de hemskaste tankar/känslor/minnen som finns. Gråter mig till sömns varje natt men det säger jag ju inte till någon, vem har jag att dela sånt med? Vem fan har jag över huvudtaget? Det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta, det rent ut sagt krampar på ett sätt så jag ibland tror det är bäst jag åker in till sjukan. Fast de gångerna har jag ångrat mig lika snabbt.

Och något jag tänker mycket på är hur jag ska klara mig till och i Kairo, helt ensam. Tanken creeps me out, hur ska jag våga att ens prata med alla människor jag måste prata med? Ta mig till bussen, på bussen, i Kairo, hitta ambassaden, väl där, till flygplatsen eller kanske till och med att jag måste övernatta där i den stora läskiga staden men det skall nog inte behövas, hoppas jag i alla fall, usch. Nää jag vet inte vart jag ska få allt mod ifrån. Liksom bara jag ska sätta mig på planet från Landvetter hit/tillbaks så har jag i princip varje gång smällt i mig nånting och beställer in drink efter drink på planet så jag minns ALDRIG hur det gått till, jag minns aldrig att jag suttit på planet och väntatväntatväntat som man brukar eller att jag stått och väntat vid bagagebandet, fan det förvånar mig att ingen märkt något och frågat nåt. Fast det kanske de gjort bara att jag inte minns det, jag minns nästan ingenting längre. Meen. Jag minns att pappa ringde mig imorse och han är verkligen splittrad i detta beslut, om att hjälpa mig hem. För jag har ju faktiskt satt mig själv i denna situation trots många varningar. Men nu hade han fått ett samtal från en skgldfgdfdlg som sagt massa ja rent ut sagt skitsnack om mig. Jag fick svära på min systers liv att det inte var sant, och hundens liv också. Hunden, min prins. Nu gråter jag, fanfanfan. Jag är så orolig över honom, jag litar inte alls på att han har det bra där han är just nu och det tär på mig. Det sårar mig så djupt att veta att han inte trivs. Jag vill bara få krama om min lilla älskling, pussas lite med honom. Min syster med, jag antar att jag kommer vara hemma runt hennes födelsedag, jag hoppas verkligen det. Glad hade hon blivit och jag med. Minns inte ens senast jag såg min syster och det är inte okej, för hon är den jag mår bäst med. Hon är den enda som jag kan vara 100% mig själv med. Hon är 7 år yngre än mig.. Ändå är det hon som tröstar mig för det mesta. Vi brukade göra verkligen allt tillsammans. Alla mina 'vänner' var ute och festade på helgerna, vad gjorde jag? Gick på bio med min syster, spelade Wii med min syster, shoppade med min syster, lagade mat med min syster, fikade med min syster, tränade med min syster, spelade piano med min syster, bara myste med min syster, skrattade med min syster, mådde bra med min syster. Häromdagen läste jag igenom gamla sms, då hade hon 13 maj 2011 skickat till mig "Det finns någon annan som också påverkas av att du mår dåligt. Jag hoppas du förstår det" HALLÅ ska en 11-åring behöva skriva sånt FAN Elly fan för mig verkligen. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att hon har fått se saker som ingen ska behöva få uppleva någonsin under hela sin livstid. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag lät henne hitta mig sådär.

Men nu svamlar jag bara och jag kan inte må sugigt just nu för det blir bara för mycket för mig i detta tillstånd, jag är trött jag mår fysiskt dåligt idag också (skitsvag yr och kräkig) och vill bara ha en lugn stund. Därför ska jag sätta på Cityakuten nu och försöka tänka bort allt annat innan det är försent och jag ligger o gråter igen. Fast om Carter var min läkare hade jag kunnat vara sjuk i all evighet hehe <3

Pappa ringde för en stund sen. Och nu gråter jag. Så mycket att jag knappt ser skärmen. Som ett litet barn. Jag vill att Jelena kommer in på Skype. Men det gör hon inte. Tankeöverföringen misslyckades nog.
Jag bryter ihop. Nu. Jag klarar inte detta mer, att sitta i detta äckelrummet dag som natt och göra absolut ingenting annat än att tänka. Det psykar ner mig. Jag vill komma hem nu. Nu nu nu. Fy gråter så jag inte kan skriva mer.

För att få ut nytt pass så måste jag åka till Kairo till att börja med, och för det andra så känner jag inte alls till Kairo, har absolut ingen aning om hur det ser ut någon annanstans än på flygplatsen och det lär inte hjälpa mig :p Menar, okej jag kanske lyckas ta mig dit på ett eller annat sätt (buss ca 7 timmar eller flyg 1 timme) men sen vet jag ju inte vart kontoret ligger eller hur jag tar mig dit, och jag har GROV social fobi så det finns inte en chans att jag skulle kunna tuffa till mig och verkligen ta tag i det. Jag vet ju att det är ett måste egentligen, men still - jag bara kan inte.

Plus, det gör så jäkla ont att tänka tanken på att lämna Egypten och allt jag har här. Speciellt med tanke på att jag är rätt säker på att jag inte kommer återvända, i alla fall på väldigt lång tid. Jag har så mycket att ta tag i, i Sverige, så mycket jag skjutit upp och flytt från. Det är dags att ta itu med verkligheten nu. Men hur säger man hejdå till det absolut vackraste man har i livet, när det till största sannolikhet är sista gången man träffas.. ?

la astatee'a an a'aeesh bedonak, anta qalbi ♥

Jag överdrev nog med pillsen igår haha, blev lite för mycket. Vaknade precis och såg att jag har chattat med flera personer fast jag har inget minne utav det, läskigt. Så där lärde jag mig en läxa kan man väl säga :) ska inte hända igen. Minns när jag kunde poppa 20 pills utan att någon såg på mig att jag var onykter, men nu igår  tog jag typ 3 stycken och är snurrig fortfarande dagen efter haha! Jag ser det som ett stort framsteg.


Idag är faktiskt en stor dag.. Jag ska flytta om ett par timmar faktiskt. En våning med totalt 5 rum, inkl tvättstuga och sånt, så det känns bra. Det här är nog det rätta valet egentligen, jag kan inte hålla på och fly från mina problem. Så ja, jag ska göra det mysigt för mig och Prince i vårt nya hem, typ dra en sväng förbi Ikea kanske, har lite idéer och sådär!
Men samtidigt är det rätt läskigt, alltså jag har bott här i fem månader nu och det har hänt väldigt mycket. Bra saker med, men mest har det gått nerför. Ska jag vara ärlig så kommer det nog fortsätta rasera gång på gång, så ja jag måste härifrån. Jag har lärt mig en hel del och blivit en ödmjukare människa, det trodde jag ALDRIG att jag ens kunde bli! Jag tänker mer på andra personers känslor, bryr mig faktiskt om andras känslor. Det har jag ärligt talat inte gjort förr. Är tacksam över insikten jag funnit. Varken jag eller min omgivning har mått bra utav att jag har bettet mig hur svinigt som helst, men jag börjar finna ro i själen kan man säga och har förstått vad som verkligen är viktigt i livet för MIG. Jag ska ta tag i behandlingen, verkligen gå in för det, det är min enda chans till att lära mig hantera mina känslor, tankar, impulser osv. Trots att det kommer bli jobbigt, mest i början, så känns det riktigt bra eftersom jag kommer ha det så mycket lättare efteråt att LEVA. För just nu vet jag faktiskt inte hur man lever. Det låter konstigt men det är sant. Så detta är min nya inställning. Göra det jag VET är det bästa för mig, även om jag inte vill!! Det är som om jag krigar mot mig själv lite..


Såå vad händer med Hurhgada då? Jag hade tänkt åka dit imorgon och stanna i nån månad, men i och med flytten nu så kommer inte det att bli av. Plus att jag inte vet när behandlingen börjar och jag vill inte missa något mer, redan förlorat 2 månader liksom.. Jag älskar Hurghada med hela mitt hjärta, det kommer alltid vara mitt andra hem, men just nu måste jag bli frisk först. Jag kan inte må bra någonstans i hela världen om jag inte går igenom detta först! Under tiden ska jag få ihop lite pengar, så att jag kan åka hem (Hurghada) under sommaren. Om jag bestämmer mig för att sätta mig i skolbänken igen så åker jag ju tillbaks hit i slutet av augusti, och om jag mår tillräckligt bra så har jag slutat på behandlingen, så då kan jag äntligen stanna i Hurre tills april nån gång nästa år. Men om jag måste fortsätta behandlingen efter sommaren så ja, då vet jag inte riktigt vad jag kan göra. Förutom att komma tillbaks och börja behandling haha. AJAAA detta blev snurrigt skitsnack haha, jag vet inte vad jag babblar om! Totalt ointressant ju.

Men aa, nu måste jag fortsätta packa. Fan jag är helt excited och nervös på samma gång! Men det kommer bli bra! Sorry för ett långt och jobbigt inlägg, som sagt så är jag lite på lyset just nu haha! Pöss ♥

Har haft ångest hela dagen.. Lyckades iofs tänka på annat i ett par timmar när jag bakade en stund haha, maassa cupcakes så jag lär gå upp alla kilon jag rasat i vikt senaste tiden hehe.. Men nu sitter jag här igen, rätt så ledsen faktiskt och har rätt så jätteont i såret (?), har aldrig det längre men just nu svider det utav bara helvete. Fast det kan nog bero på att jag har druckit alkohol non-stop i över tre timmar nu ;ppppp men som sagt, jag mår inte så värst bra och alla psykologer tjatar jämt om hur bra det är att supa skallen av sig så aa... :)


Nä men nu skall jag pussa lite på Prince, försöka väcka honom och tvinga ut honom eller något haha, märks det att jag är rastlös eller??

Alltså jag älskar mat&bak... Det är typ en besatthet hahaha.